Det är lite mer än två år sedan jag började plugga till läkare nu. Två år som verkligen varit fulla med studier och ångest och självtvivel. Den första terminen var lite som en chock. Jag var inte det minsta beredd på de mängder med information och extremt många detaljer som skulle pressas in i hjärnan. Jag menar visst hade jag redan läst en hel utbildning på högskolan innan, men det hade inte förberett mig det minsta. Åke, biokemi, cellbiologi och embryologi startade allting, och trots att alla äldrekursare sa att termin 1 var värst så tycker jag inte att det någonsin blev direkt bättre. Långa dagar, sena kvällar och tidiga och sömnlösa nätter fulla med plugg, tentaångest och djupa tvivel över om man verkligen valt rätt har följt mig i två år. Två år med nya vänner, en ny stad, nya rutiner och massor av ny kunskap. Fram tills nu. Det har hänt så otroligt mycket, och jag har lärt mig galet mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra eller ens fortfarande tror att jag har gjort. Hur vet jag detta? 
 
Jo, för jag blev godkänd på preklintentan!! Utan att ha pluggat inför den! Fattar ni hur stort detta är?! Jag är så sjukt lycklig! Nu är det bara 3,5 år kvar på utbildningen. Preklin är officiellt över! Välkommen, klinterminer!
Förra veckan planerade jag och en kompis att jag skulle vara med och köra ett av hennes CykelPuls-pass idag. Jag var ganska ordentligt taggad, men i fredags fick jag veta att hon hade fått bihåleinflammation. Därför vilade hon idag (för det är otroligt dumt att träna om man inte mår bra), och vi bestämde att passet får bli av nästa måndag i stället. 
Jag har i stället bestämt mig för att jag ska köra ett gympass ikväll. Jag började ju lite lugnt i torsdags efter mitt långa träningsuppehåll med squats, marklyft och armhävningar, och tjena vilken träningsvärk jag har haft i helgen. I fredags när jag vaknade tänkte jag att jag inte alls kunde ha tagit i så mycket som det kändes under passet, för jag kände ingenting i benen när jag gjorde mig iordning för att gå till skolan. Under dagen kände jag dock hur värken smög på mig, och i lördags gjorde i princip varenda rörelse ont. Det känns lite töntigt, för jag använde nästan inga vikter alls och träningsvärken får mig att inse hur mycket musklerna bryts ned under en så kort tid som en månad. Det är därför det är så otroligt viktigt att fortsätta träna även i de perioderna man har så mycket annat för sig. För även om det inte känns som att man hinner träna pga det ena eller det andra så är det detta som krävs: Det handlar om att ta sig tid. Så enkelt är det.
 
 
 
 
Det har gått över tre veckor på det nya året, och jag skäms lite över hur dåligt jag har tränat. Ja, alltså. Jag har ju bara tränat en enda gång på hela året, och det var idag. Man tycker ju att det inte ska vara så svårt att komma tillbaka till sina gamla rutiner, även om de inte är lika enkla som att slappa. Nu har jag i alla fall börjat med mina bra vanor igen. Bra mat, bra träning. Inte en massa skräpmat eller annat dumt.Hurra!